Beach Life
27.01.2025
Sista dagarna med strandliv
Jag kan inte sätta fingret på vad det är som för mig tillbaka till just den här platsen på jorden.
Jag som tidigare förespråkat tesen att man ska se nytt och inte återvända till samma ställe, är nu i Palolem för 15 gången. Ops!
Stranden här är basebollplan och fotbollplan för byns barn och ungdomar.
Den är en arbetsplats för strandförsäljare.
Den är en lekplats för barn som möts i leken trotsande nationalitet, samhällsklass och språkbarriärer.
Den är fiskarnas plats för båtar och arbete med näten och dagens fångst.
Yrkesbåtarna används ömsom för fiske och ömsom för att transportera turister.
Den är en självklar plats för omkringströvande kor, lösa hundar och apor.
Den är ytterligare en plats där indiens kontraster exponeras. Fattig tiggare näst intill välmående europeisk turist.
Den är plats för meditation och lugn varje morgon.
Den är plats för morgongymnastik, träning och strandpromenader.
Den bjuder på första parkett till kvällarnas vackra solnedgångar, som helst avnjuts vid ett av de låga restaurangborden där man sitter med tårna kramandes den varma, puderlena sanden.
Jag ÄLSKAR att vara just här. Jag älskar hur lätt man får nya vänner här. Både turister, expats, lokalborna och de som jobbar här utstrålar lugn, vänlighet, nyfikenhet och värme.
Jag vill inte lämna detta!!!! Älskar mitt liv hemma förstås, men livet här i Palolem kan gärna få utgöra en längre tid av mina vintrar. Det finns risk för att jag blir en expat jag också.
Men…som jag sagt tidigare…förvänta er ingen brun pepparkaka när vi ses! Inte en enda dag har jag spenderat i solsängen!