Bland älskade vänner

03.01.2025

Långt borta men ändå hemma

Förvirrad låter jag mig ledas av dem som vet bättre hur man opererar i denna megastad där man känner sig som en myra i en myrstack.

Allt är lätt och allt är krångligt. Bara den som varit i Indien kan förstå vad jag menar. Det är kaos och ändå löser sig allt för det mesta. 


Jag förlitar mig till mina kära vänner och ledsagare, ber en bön och hoppas att ”ödet” låter mig leva ännu en dag, när vi ger oss ut i den fullständigt galna trafiken. Hur säker sitter man egentligen i en rickshaw om den kläms mellan en buss och en lastbil? Finns det någon statistik på skadade i trafiken i det här landet? Hur hittar man ens dit man ska? Finns det några trafikregler?…Liknande tankar far genom huvudet, som alltid de första dagarna i detta kaosland. Filosoferandet över liv och död brukar vara mest intensiv de första dagarna. Vartefter faller jag oftast in i en mer fatalistisk och mer typisk indisk inställning och attityd av ”laissez faire”. 

Mina konstnärsvänner Sanjay och Sweety bor i en förhållandevis stor lägenhet, dvs 4 RoK (varav två rum utgör deras studios) och lever efter samma tidszon som Sverige. Det betyder att min jetlag inte blir alltför svår. Det är ju annars 4,5 timmars tidsskillnad mellan Sverige och Indien. 😃
I kväll hälsade vi på hos Sweety’s systerdotter, som är en fena på matlagning. Vi skulle bara komma förbi på chai (te), men hon kan inte låta bli att bjuda på god mat ändå. 


Så med fantastisk värme, generosistet och fina samtal har kvällen spenderats i den familjens något spartanska ”vardagsrum”.

Det här är sonen Vihaan, snart 8 år. Han förtjänar ett eget bloggnlägg, så honom får ni lära känna i kommande inlägg.
Systerdottern bjuder inte bara på god mat och varm gästfrihet. Innan jag går får jag även en välsignelse, en röd bindi i pannan, ”klapp” på mina fötter, ett par örhängen, en prålig rosa liten väska och en vit ask med parfymer. 


Man kan ju tro att vi känner varandra väldigt väl, men detta är bara andra gången jag besöker henne. Gästfriheten vet inga gränser.

När vi sedan, efter en halvtimmes ny svindlande färd genom trafikmyllret, helskinnade väl kommit hem till Sanjay och Sweety igen, kommer Sweety med hennes fina blå blus som hon hade på sig igår när hon mötte mig på flygplatsen. Jag hade berömt den då, för att den var så fin. Så idag hade hon tvättat och strukit den och ”nu är den din”, säger hon och räcker över den till mig. ”En kärleksgåva bara!” Alltså…va?! 😍