Sophie

17.01.2025

Sunita, Sophie, Shoba - kärt barn har många namn. 

Sophie är mig verkligen kär. I 15 år har vi varit en del av varandras liv. Idag bjöd hon på frukost.

Barfota går jag ut på stranden, fast jag bor ju princip på stranden, och klockan är 07.30. Med hyddan bakom ryggen och havet framför mig ser jag till vänster en rund sol på väg upp på himlen och till höger en rund måne på väg ner. Jag rundar slutet av stranden och viker av mot sanddynorna som vid ebb, som nu, omger den lilla floden som mynnar ut i havet precis där jag bor. Här tornar de höga, gröna, djungelbeklädda bergen upp sig och i mangroven struttar fåglar omkring. Ovanför mig flyger en slags havsörnar. Inga apor i sikte idag.

Här möter Sophie, min indiska vän sedan länge, upp mig tillsammans med holländska Marita, en för mig ny bekantskap.


Tillsammans utför vi, denna lite udda trio i olika åldrar och olika klädsel, ett 30 minuters morgongymnastik/halvt om halvt lite yoga-pass med fokus på smidighet och rygg/axel-styrka. Det är Marita som leder träningspasset som hennes man (som är sjukgymnast) utformat speciellt för att stärka Sophie’s värkande rygg. Jag är glad att få hänga på. 

Vi avslutar med att bara lägga oss raklånga på rygg i sanden och lyssna till havet och djungelns alla ljud. DÄR skulle jag kunna bli kvar hela dagen!

Men vi reser oss upp och vandrar till andra änden av stranden där vi skiljs åt. Sophie ska gå hem och förbereda en frukost åt oss.

Jag joggar barfota tillbaks till norra änden, min favoritplats, av stranden och min hydda.

Efter lite uppfräscning vandrar jag till Sophies hem, ett rum. Ja, ett rum!!! Där bor hon tillsammans med sina tre barn. 
Vägen blockeras, som så ofta, av en ko. Kor, som ju är heliga, vandrar fritt och ostört överallt. På gator, tomter, stranden och ibland till och med rakt in i restauranger, men därifrån brukar de faktiskt motas bort.

Klockan är nu 9.30 och Sophie och hennes dotter Nikita har förberett en fantastisk god indisk frukost till oss alla. Mmmm, vad gott! Gul coscos-röra med gurkmeja, senapsfrön, lite chili, kummin, koriander, lök, lite morötter och resten kommer jag inte ihåg. Till detta serverades ingefära-te.

Vi sitter förstås på golvet. Det finns inga möbler i det ca 9 kvadratmeter lilla rummet, mer än en plaststol som Marita (som ju är äldst) får sitta på.

Kökshörnan får mer och mer finesser för varje år. Det som förr var en öppen eldstad är nu spis och det finns en arbetsbänk, ett kylskåp och en massa tallrikar och grytor. 

Det tidigare enda skåpet har kompletterats med ytterligare två små skåp och här förvaras kläder. Under tygsjalar längs ena väggen finns ihoprullade ”sängar”. Dvs något som liknar hårda, tunna bastmattor. 

För något år sedan fick de råd att investera i en tvättmaskin. Den har installerats under yttertaket framför rummet/huset.

Den enda toaletten, som utgörs av ett hål i marken och man använder vatten istället för toalettpapper, ligger på baksidan av huset och delas av de fyra familjer som bor i varsitt rum i enplanshuset.

Sophie är så beundransvärd på så många sätt. Hon har själv aldrig fått gå i skola och hon är analfabet, men talar ändå fem språk, driver en egen butik och har på egen hand försörjt och uppfostrat tre barn, som nu är tonåringar och unga vuxna som håller på att göra en klassresa. Två av dem går på universitet. Dottern Nikitas mål är att bli pilot för internationella flyg.
Som nioåring skickades Sophie från staten Karnataka till staten Kerala, för att där bli upplärd till strandförsäljeska av en morbror.


Det var också som strandförsäljerka vår familj mötte henne första gången för precis 15 år sedan. Då var hennes barn små och Sophie var genom arrangerat äktenskap gift med en man som var alkoholist och dagdrönare. Han lever inte längre och det är kanske hårt att säga, men det har visat sig vara bra för familjen.

Att vara ensamstående kvinna i Indien är dock ett stigma och som änka ville släkten att hon skulle bli bortgift som andra fru till hennes svåger. Detta vägrade Sophie och hon har lyckats med det fantastiska att både driva sin egen affär och fostra tre fantastiska barn och med lite hjälp av Marita och oss, se till att de får universitetsutbildning och hör och häpna, nu bygger hon dessutom ett hus på egenköpt mark! Snacka om fantastisk kvinna! Mer om husbygget i en annan blogg! 

Hörrni vänner! JAG HAR DET BRA! 🤗